Hade glömt
Att jag faktiskt hade denna. Där jag skrev lite hit o dit om hur allt känns och inte känns. O ja måste väl påstå att de mesta känns just för tillfället. Ja ägnar mina dagar åt att skjuta undan tankar som äter upp min hjärna inifrån. Sådär så de börjar krypa i kroppen tillslut. Jag vet inte om jag vill känna nånting alls men sanningen är väl att jag känner alldeles för mycket. Jag vill ha tillbaka den där känslan av att vara lyckligast på jorden. Jag vill inte vara den där jobbiga människan som jag börjat bli. Där man inte har en aning om någonting. Känns som att jag är alldeles ensam och har ingen att bolla med längre. Folk försvinner bort åt olika håll och kvar står jag på samma jävla plätt och stampar. Jag vill ha tillbaka min drömprins igen. Känna att de pirrar sådär mysigt i magen. Känslan av att vara saknad och omtyckt. Att jag är älskad för att jag är just jag och ingen aning. Jag vill inte få såna där känslor av att vara bedragen och lurad, att jag inte ens räcker till. Jag vet att jag är ju egentligen rätt så bra och en väldigt mysig och söt tjej.
Jag har ett nytt jobb också. Och där trivs jag faktiskt riktigt bra. Ibland saknar jag dårhuset. Men människorna som jobbar på de nya stället är också bra och mycket trevliga. Fast jag är ny så är jag inte utanför utan en av dom. Känns kul att jag är uppskattad i alla fall.
Idag slutade jag tydligen kl 12. Åkte och hämtade mitt älskade barn på dagis och vi begav oss hemåt. Fick ett ryck och började byta sängkläder i sängarna, dammsög sängen i och runt. (ja jag är rädd för småkryp o liknande). Sen började jag röja i badrummet, där fanns de ju tre ton damm som låg överallt. Skrubba o grejade medans Leah städade sitt rum. Dammsög sedan i hennes rum med och vi gick ner till tvättstugan och började tvätta upp all tvätt som legat här hemma alldeles för länge. Får ju försöka göra de bästa av situationen just nu. Jag är ju mest hemma som de verkar den här veckan. Jag vet inte om jag är besviken eller ledsen eller vad jag är faktiskt. Just nu är jag bara. Får se om man får något telefonsamtal ikväll eller inte. Men jag har i alla fall börjat sluta bli ledsen och ligga vaken halva nätterna och fundera på vad jag gör för fel. För jag börjar komma fram till att de nog inte är mig det är fel på. Jag har bara framtidsdrömmar och önskningar. Jag vill leva tillsammans med han den där med stort H som stal mitt hjärta för snart 1 1/2 år sedan. Men tiden får väl utvisa vad som kommer att hända och ske.
Nu ska jag fortsätta busa med fisrumpan och sedan ta o gå iväg med pappersinsamlingen och lite sopor och sedan återgå till tvättstugan.
----
Barnet sover äntligen och själv ligger jag på soffan och filosoferar över livet i största allmänhet. Känner mig nästan lite ledsen. Att jag valt att vara hemma är helt och fullt upp till mig själv. Men o andra sidan känns de inget vidare att vara i någon annans hem och känna sig som en främling. Jag har försökt att hinta lite fint att jag gärna vill ha ett gemensamt hem med gemensamma möbler osv men endast blivit bemött som att jag är knäpp eller av tystnad. Jag vill känna att jag hör hemma någonstans. Där jag kan känna mig hel som människa igen. Att slitas mellan två hem för min egen del känns som sagt inget vidare, och för mitt barn som då får tre hem att slitas mellan känns de ännu värre i ens mamma hjärta. Jag borde krypa in i mig själv igen. Jag är så jävla rädd för att bli sårad. Mina tårar verkar aldrig ta slut. Jag har ingen famn att krypa in i. Jag behöver ingen ring på fingret eller något mer barn för att känna mig älskad. Men en blomkvast eller liknande någon gång ibland vore trevligt, eller att få höra att jag betyder något eller bara orden "jag älskar dig". Eller bara få vara med och välja någon inredning till ett gemensamt hem eller att jag faktiskt gör någon nytta mer än "bara" ligger på soffan varenda dag.
Vad hände egentligen med han den där som puttade omkull mig i en snöhög och la sig ovanpå och bara kysste mig så tid och rum försvann? Jag önskar verkligen att den människan kom tillbaka till mig. Mitt hjärta har jag lagt i hans händer för länge sedan. Jag bara hoppas han inte krossar det utan att han väljer att vårda de ömt. Jag är inte en lätt människa jag heller, det vet jag av egen erfarenhet. Jag älskar honom , hela honom. Vissa saker kanske jag tycker är lite svårare att acceptera än andra. Han är en fin människa som borde släppa in mig i sitt liv och inte vara så självkritisk.
Kommentarer
Trackback
